johannasalex

DEL 2

Hon tittade aldrig bakåt. Bara gick i snabb takt bort därifrån. Hon sprang inte, det kunde väcka uppmärksamhet. Aldrig förut hade hon varit så rädd men ändå glad, överlycklig till och med. När hon rundat ett gathörn så att parken inte längre fanns inom synhåll började hon andas lugnare. "Är detta verkligen sant? Jag har blivit mamma!" Triumfen över sin lyckade plan var överväldigande. Då hörde hon ett ilande gallskrik från parkens håll. Ett styng av dåligt samvete svepte igenom henne. Hon ignorerade den känslan och fortsatte gå med lite snabbare takt. På hela vägen till lägenheten stannade hon inte en enda gång och tittade aldrig  bakåt. När dörrarna stängdes bakom henne i trapphuset började det röra sig i vagnen. Olivia hade vaknat. Hennes Olivia! Hon lyfte försiktigt på filten som bäddade in flickan. En liten tjej, runt tre månader gammal, gnuggade sina ögon därinne. Hennes hår var mörkt och kort och lockade sig mot huvudet. Hon var bedårande vacker.
- Min alldeles egna prinsessa, sa Emma och rörde vid hennes lilla kind.

Som tur var fanns det hiss i hennes trappuppgång. På vägen upp till femte våningen började Oliva vifta och gny. "Hon är nog hungrig", tänkte Emma nervöst. Nu skulle hon få prova att amma på riktigt. Hon hade läste igenom lite guider på nätet för att lära sig hur barnet ska ligga. Hon tog med vagnen in i lägenheten och bar sedan upp det lilla barnet. Flickan såg rätt in i hennes ögon och moderskänslorna svämmade över i Emmas kropp. Hon vacklade till och var tvungen att ta ett djupt andetag för att få styr på känslorna. Oliva hade på sig en vit linneklänning över en ljusrosa tröja. Till det hade hon ett par blommiga strumpbyxor och de minsta skor Emma någon sin sätt. Vilken liten docka!
Olivias underläpp började darra och gnydde irriterat. Emma skyndade sig till soffan och lyfte upp sin tröja. Hon la Olivia tätt intill sin kropp och förde henne mot bröstet. Hon tog det utan problem. Det darrade och pirrade i bröstvårtan medan flickan åt av mjölken. Tårarna rann ner för Emmas kinder. Hon var äntligen en mamma, hon kände det i hela själen. En riktig mamma med en riktig dotter.

Världen stod stilla runtomkring dom. Det fanns inget utanför väggarna i hennes lilla tvåa. Livet var här och nu med hennes dotter. Hon var helt förtjusande underbar. Leendet på hennes läppar när Emma kittlade hennes små fötter, dom belåtna suckarna när hon var mätt efter amning, ljudet av hennes susande andning när hon sov, allt var som en dröm. Emma levde i en dröm hon aldrig ville vakna ifrån. Det skulle hon inte heller. Nej, ingen kunde förstöra för henne nu. Olivia var hennes och hon älskade henne,
- Visst är du min lilla flicka Olivia, bara min? Klart att du är lilla gumman, mammas fina älskling. Vi ska vara tillsammans för alltid du och jag.
Olivia låg på golvet med en liten skallra i handen och jollrade glatt. Det var bekräftelse nog för Emma. Hon var en fantastiskt bra mamma.

En vecka gick och förrådet började sina. Emma behövde mat till sig själv och blöjorna gick åt mer än hon hade räknat med. Hon hade ett paket kvar, det räckte i några dagar. Hon behövde en plan för att kunna ta sig till affären med Olivia. Vagnen skulle kunna bli igenkänd och hon kunde inte riskera att stöta ihop med någon hon känner. Det var i och för sig inte många, men hon handlade alltid på samma ställe. En liten livsmedelsbutik bara 200 meter bort från lägenheten. Ägaren och personalen kände igen henne och en del andra kunder som ofta handlade där. Att lämna Olivia ensam hemma var inget alternativ. Det gick emot hennes principer att lämna ett barn såpass länge och hon var dessutom livrädd varje sekund att någon skulle storma in och ta hennes barn ifrån henne. Tänk om det skulle ske när hon inte var där! Nej, Olivia måste följa med henne. Frågan var bara hur?  Bussen gick precis utanför hennes port, hon skulle bli tvungen att ta den. Plötsligt slog det henne... Bara maten räckte tillräckligt länge så hon hann få hem en levernas. I skafferiet fanns ett par paket nudlar och en burk soppa. Hon kunde klara sig på det.

Två dagar senare stod Emma framför spegeln, redo att ge sig ut. Hon var spänd och orolig. Olivia måste ha känt det på sig för hon var inte alls på humör idag. Hon gnällde och vred sig hit och dit när Emma försökte få ner henne i bärsjalen av trikå som kom till dörren tidigare på förmiddagen. Efter 20 minuters trixande satt äntligen Olivia på plats mot hennes kropp. Huvudet var dolt med en mössa och sjalen kunde man lägga över huvudet så att hon nästan inte syntes allt. Det var perfekt. Nu behövde hon bara ta sig ner till entrén utan att bli sedd av någon nyfiken granne. Emma gläntade på dörren och lyssnade ut i trappuppgången. Det var knäpptyst. Hon gick mot hissen och tryckte på knappen. Nervöst trummade hon med fingrarna mot dörren i väntan på att den skulle öppnas. Hon lyckades ta sig ner och ut precis när bussen kom runt gathörnet. Hon klev på, betalade och satte sig längst bak. Hitills gick allt enligt planerna. En gråhårig herre i 60 års åldern satt två säten framför henne. Han hade näsan i en kvällsblaska. Emma stelnade till när hon skymtade rubriken på mittuppslaget. "Baby Olivia fortfarande försvunnen, förtvivlad mamma letar dag och natt". Hon kramade Olivia hårdare som för att skydda henne från texten.
"Dom har fel, tänkte hon. JAG är hennes mamma, hon är trygg och älskad hos mig".

Utanför affären hotade löpsedlarna henne med sina stora svarta bokstäver. "Hela staden engagerar sig i spädbarns försvinnande", "Olivias mamma vädjar kidnapparen, lämna tillbaka min dotter" och den som gubben läst i bussen. "Fy så dumma dom är, kan dom inte fatta att Olivia har det mycket bättre nu än hos den där häxan. Hon har dessutom redan en son också, kan hon inte nöja sig med en?", Emma fnyste för sig själv och fortsatte in i äffären. Hon fick handlat allt hon skulle och köpte med sig en en fräkning trasdocka till Olivia. Bussen hem gick lika smidigt. En timma allt som allt tog det för Emma att återigen vara säker i sin lägenhet.  Nu kunde hon andas ut ytterligare en vecka.

Några dagar senare ringde det på dörren. Blodet frös till is i Emmas ådror. Olivia låg och sov i sin vagga i sovrummet. Emma fick panik. Hon slängde snabbt in allt hon såg som var Olivias in i sovrummat och stängde dörren. Personen utanför började knacka istället. "Det är polisen, tänkte Emma skräckslaget, dom tänker ta mitt barn!". Hon smög fram till dörren och kikade ut genom nyckelhålet. Där ute stod en kille med vågigt cendré färgat hår och havsgröna ögon. Hjärtat tog ett välbekant skutt i hennes bröst. Det var Adrian! Hon öppnade dörren på glänt.
- Emma! jag började undra om du inte var hemma.
- Jo, jag är här, var bara på toaletten. Varför är du här?
- Kan jag få komma in?
Emma tvekade, men bestämmde sig för att släppa in honom. Hennes Adrian var här. Kanske kunde det bli dom igen. Han kunde dela hennes liv med henne. Bli Olivias pappa.

- Hur har du det? Frågade han och gick in i köket.
- Jo det är bra, svarade hon och gick långsamt efter honom.
Då började Olivia skrika från sovrummet. Adrian hajjade till och tittade bort mot den stängda dörren.
- Vad är det där? Frågade han förbryllat
- Min dotter, Olivia, svarade Emma ärligt.
Adrian stod tyst med rynkade ögonbryn. Han såg ut som att han letade efter något i tankarna. Plötsligt öppnade han munnen på vidgavel och stirrade på Emma.
- Olivia...Emma är du inte riktigt klok?
- Vad menar du? undrade hon och gick mot sovrummet. Hon började ana att det var ett misstag att släppa in honom.
- För helvete, den kidnappade Olivia, har du...? Emma...
Hon gick fram till vaggan och bar upp sin dotter. La henne mot sin axel och strök henne ömt över håret. Adrian hade följt efter henne.
- Visst fan är är det hon. Fattar du vad du har gjort? Du måste lämna tillbaka henne!
- Aldrig! Emma blev förbannad. Ut, ut härifån NU! Ilsket föste hon Adrian mot ytterdörren.
Han såg förvirrad ut, ledsen och arg på samma gång. I dörren vände han sig mot Emma.
- Jag kom hit för att jag saknade dig. Insåg att jag inte ville leva mitt liv utan dig. Jag... han skakade på huvudet...hade ändrat mig, jag ville ha ett barn med dig. Inte visste jag att du inte var vid dina sinnes fulla bruk. Han slängde igen dörren efter sig. Emma kröp ihop på golvet med  Olivia i famnen och grät smärtfyllt och högljutt. Hans sista ord slog som en Bomb i hennes hjärta. Vad hade hon gjort?

Det tog bara en kvart innan polisen dök upp innanför dörren. Emma satt med Olivia vid bröstet. Hon visste att det var över nu. Hennes dotter skulle bli tagen ifrån henne. En polisman i uniform gick fram och tog Olivia ur händerna på henne. Emma la sig på golvet och skrek allt hon kunde.
- Nej, nej, mitt barn!
Hon blev uppryckt från golvet av ytterligare en polisman.
- Emma Svensson du är arresterad för kidnappning, det är nog bäst att du inte säger någonting just nu.
Han satte handfängsel på henne och knuffade henne framåt.
På gatan framför hennes port stod tre polisbilar.  Emma hukade sig när hon blev insatt i baksätet på en utav dom. På andra sidan gatan såg hon Olivia. Hennes mamma höll henne tätt intill sig och grät av lycka.
Emma slöt ögonen och bilen började rulla.

Pinsamt värre, men här kommer den. Har inget namn på den än. Hjälp mig om ni kommer på något :)

DEL 1

- Men Emma, snälla du. Jag trodde du hade förstått? Har jag någonsin pratat om barn
eller ens verkat intresserad av barn överhuvudtaget?
- Nej, men jag menar...jag trodde... alla vill väl ha egna barn någongång? Emmas panna var djupt rynkad
och ögonen blanka av tårarna som hotade att tränga fram. Hon var sårad, mer sårad än han kunde ana.
- Inte jag. Jag vill aldrig ha barn Emma, ALDRIG!

Det var den värsta, grymmaste dagen i 27 åriga Emma Svensson liv. Det var också dagen då ett tre år långt
förhållande tog slut. Hennes längsta, bästa och enda förhållande någonsin. Inte konstigt heller, ansåg hon. Vem
vill ha en liten och blek tjej med livlöst brunt hår, glasögon på en bullig näsa och en ointressant personlighet? Hela
sitt liv hade hon fått höra att hon var "konstig". Adrian, han ville ha henne. Han hade hållt om henne, brytt sig, lyssnat och pussat på den där bulliga näsan. "Jag tycker om att du är konstig"  brukade han alltid säga när hon gjort något korkat som att ta på sig två olika sorters skor och gått till jobbet. Nu var det alltså över.

Emma satt på sin favoritplats i sin lilla lägenhet på nynäsgatan. Ett stort fönster i vardagsrummet med en låg fönsterbräda, perfekt att kura ihop sig påoch blicka ner på gatan fem våningar ner. I vanliga fall brukade hon vara lycklig när hon satt här. Läsa en bra bok, gärna självbiografier om andras hemska upplevelser i livet, och dricka en kopp grönt te. Inte idag. Idag skakade hela hennes kropp, hjärtat sved och brände värre än hon någonsin upplevt. Kanske inte bara för att Adrian var borta, utan orsaken till att han var det.
Trots att hon var udda och alltid hade varit, trots att hon aldrig vågat drömma om att hitta någon som älskade henne, så fanns det en enda sak hon önskat hela sitt liv. Ett barn. Någon att älska, någon som behövde henne. Helst en liten flicka som hon kunde borsta håret på och sätta upp i små flätor. En flicka som hon kunde hjälpa från samma trista öde som hon själv.

Jobbet. Hur skulle hon göra nu? Hon arbetade som assistent åt Adrians kollega och partner, det var så dom träffades. Hon hade klivit in på hans kontor en regning och blåsig dag. Håret var pissvått och stripade ner längs hennes kinder och mascaran hade samlats i en mörk massa under ögonen. Hade hon tänkt på paraply när hon gick hemifrån? Självklart inte. Adrian mötte henne i dörren. Han log lite när han sträckte fram handen och hälsade.
-Vädergudarna är inte på vår sida idag, hade han sagt och hans röst hade fått hjärtat att dundra på i 280 i bröstet på henne.
Hon ursäktade sig tyst för sitt utseende och bad om att få låna badrummet före intervjun. Adrian hade tittat på henne sträckt fram handen och dragit ur ett löv ur hennes hår. Beröring fick hennes kropp att rysa av välbehag.  
- Självklart, den ligger där nere, andra dörren, sa han och pekade ner längs en liten korridor. Jonas är inte inne än, men du kan vänta på hans kontor när du är färdig.
Där började deras resa. Emma blev anställd och Adrian hade charmat henne redan från dag ett. Otroligt nog var han intresserad av henne också. Jonas hade väl inte direkt samtyckt med deras romans från början, men Adrian övertalade honom att det skulle funka. Det gjorde det också, i tre år.

Bäst att avsluta detta fort nu. Morgonen därpå tog hon upp luren och slog numret till Tengren & Wikströms reklambyrå. Handen skakade medan hon slog numret.  
"Snälla, snälla, låt det inte vara Adrian som svarar" bönade hon i sitt huvud medan signalerna ljöd.
- Tengren & Wikström, svarade en röst på andra sidan luren. Emma andades ut, det var Jonas som svarade.
- Hej, det är Emma.
- Vart är du någonstans? Klockan är 10! Adrian är inte heller här, vad håller ni på med?
- Jag vill säga upp mig med omedelbar verkan, Emma visste inte hur hon skulle göra mer än att gå rakt på sak.
- Vad säger du? Emma, vad har hänt? Är det Adrian, har han gjort dig något? Tusen frågor. Emma hade räknat med att han skulle undra.
- Jag vill bara sluta, jag kommer inte till jobbet mer, du får prata med Adrian om resten. Jag är ledsen Jonas, tack för den här tiden.
- Vänt....
Emma la på. Hon orkade inte prata om det här mer. Jobbet, Jonas och Adrian var nu historia. Tårarna hotade att tränga fram igen.

Två veckor spenderade hon i sin lägenhet. Persiennerna var nerdragna. Kylen nästan tom och dammråttorna virvlade runt på golvet. Inget hade någon mening längre. Framför datorn spenderade hon den mesta vakna tiden. Hon plågade sig själv med att läsa forum om barn och lyckliga föräldrars bloggar. Hon avundades dom stolta mammorna med söta bebisar, deras senaste klädinköp till barnen i vackra klara färger, utflykterna till djurparker och fikaträffar med andra mammor. Hon ville vara en av dom. Mer än något annat, mer än livet. Hon kunde inte låta bli att drömma.För varje dag som gick var hon mer och mer en riktig mamma i sitt sinne. Hjärtat sprängde av kärlek till barnet som inte existerade, brösten började ömma och längtan efter doften av nybadad bebis blev för stark. Utan att tänka hade hon beställt en uppsättning babykläder i ministorlek, ett skötbord, en vagga, blöjor och en bröstpump. En plan hade börjat ta form i Emmas huvud.

Det tog bara några dagar för sakerna att anlända. Hemkörning direkt till dörren. Hon plockade upp allting. Smekte madrassen på den lilla vaggan och såg framför sig en liten dotter sovandes i den.
Kläderna vek hon prydligt och stoppade i översta lådan i hennes egen byrå. Skötbordet fick plats på toaletten och hade fack där blöjorna placerades. Nästa steg var pumpen. Hon satte den mot sitt ena bröst. Pumpade och pumpade. Inget hände.
-Jäkla skit grej! ropade hon ilsket ut i lägenheten.
"Skam den som ger sig" tänkte hon. Efter några dagars pumpande flertalet gånger kom dom första dropparna. Emmas glädje när hon såg dom var samma reaktion som en vanlig människa skulle ha vid en miljonvinst på lotto.

Det var en solig dag när Emma äntligen lämnade sin lägenhet. Våran hade anlänt till staden. Det syntes först och främs på folkmängden som hade ökat på gatorna. På deras kläder som var lättare än under vintermånaderna. Hon gick till affären och handlade mat för hela veckan, lämnade varorna i lägenheten och gick ut igen. Hon visste precis vart hon skulle. Det tog ungefär tjugo minuter att komma till parken. Där var en hel del människor där idag med sina barn i olika åldrar. De större ungarna gungade eller klättrade på parkens stora lekställning. Småttingar satt i sandlådan med spadar och grävde. Mammor och pappor satt på bänkar och tittade på. En del hade barnvagnar med mindre barn i som dom körde fram och tillbaka för att vagga sin lilla. Emma ställde sig lite vid sidan av och lutade sig mot ett träd. Hon studerade livet i parken då hon såg den. Bara några meter längre bort, i skuggan intill en stor rhododendron stod en vagn. Olivia stod det på den populära skylten som liknar en registreringsskylt på bilar.

Nu eller aldrig. Stunden hon väntat på och planerat både i drömmen och vaket tillstånd var här. Hon väntade för att se vem som kunde tänkas vara mamma till Olivia. En kvinna i 30 års åldern, blond med hästsvans tittade bort mot vagnen om och om igen. Det måste vara hon. "Kan hon inte sluta stirra hit hela tiden", tänkte Emma tjurigt. Då fick hon tur. En liten pojke i två årsåldern ramlade framstupa i sandlådan och fick sand i hela ansiktet. Den blonda mamman rusade fram för att hjälpa honom upp. Emma tog tillfället i akt. Med bestämmda steg gick hon mot vagnen. Lyfte bromsspaken på undersidan och började gå...