johannasalex

Pinsamt värre, men här kommer den. Har inget namn på den än. Hjälp mig om ni kommer på något :)

DEL 1

- Men Emma, snälla du. Jag trodde du hade förstått? Har jag någonsin pratat om barn
eller ens verkat intresserad av barn överhuvudtaget?
- Nej, men jag menar...jag trodde... alla vill väl ha egna barn någongång? Emmas panna var djupt rynkad
och ögonen blanka av tårarna som hotade att tränga fram. Hon var sårad, mer sårad än han kunde ana.
- Inte jag. Jag vill aldrig ha barn Emma, ALDRIG!

Det var den värsta, grymmaste dagen i 27 åriga Emma Svensson liv. Det var också dagen då ett tre år långt
förhållande tog slut. Hennes längsta, bästa och enda förhållande någonsin. Inte konstigt heller, ansåg hon. Vem
vill ha en liten och blek tjej med livlöst brunt hår, glasögon på en bullig näsa och en ointressant personlighet? Hela
sitt liv hade hon fått höra att hon var "konstig". Adrian, han ville ha henne. Han hade hållt om henne, brytt sig, lyssnat och pussat på den där bulliga näsan. "Jag tycker om att du är konstig"  brukade han alltid säga när hon gjort något korkat som att ta på sig två olika sorters skor och gått till jobbet. Nu var det alltså över.

Emma satt på sin favoritplats i sin lilla lägenhet på nynäsgatan. Ett stort fönster i vardagsrummet med en låg fönsterbräda, perfekt att kura ihop sig påoch blicka ner på gatan fem våningar ner. I vanliga fall brukade hon vara lycklig när hon satt här. Läsa en bra bok, gärna självbiografier om andras hemska upplevelser i livet, och dricka en kopp grönt te. Inte idag. Idag skakade hela hennes kropp, hjärtat sved och brände värre än hon någonsin upplevt. Kanske inte bara för att Adrian var borta, utan orsaken till att han var det.
Trots att hon var udda och alltid hade varit, trots att hon aldrig vågat drömma om att hitta någon som älskade henne, så fanns det en enda sak hon önskat hela sitt liv. Ett barn. Någon att älska, någon som behövde henne. Helst en liten flicka som hon kunde borsta håret på och sätta upp i små flätor. En flicka som hon kunde hjälpa från samma trista öde som hon själv.

Jobbet. Hur skulle hon göra nu? Hon arbetade som assistent åt Adrians kollega och partner, det var så dom träffades. Hon hade klivit in på hans kontor en regning och blåsig dag. Håret var pissvått och stripade ner längs hennes kinder och mascaran hade samlats i en mörk massa under ögonen. Hade hon tänkt på paraply när hon gick hemifrån? Självklart inte. Adrian mötte henne i dörren. Han log lite när han sträckte fram handen och hälsade.
-Vädergudarna är inte på vår sida idag, hade han sagt och hans röst hade fått hjärtat att dundra på i 280 i bröstet på henne.
Hon ursäktade sig tyst för sitt utseende och bad om att få låna badrummet före intervjun. Adrian hade tittat på henne sträckt fram handen och dragit ur ett löv ur hennes hår. Beröring fick hennes kropp att rysa av välbehag.  
- Självklart, den ligger där nere, andra dörren, sa han och pekade ner längs en liten korridor. Jonas är inte inne än, men du kan vänta på hans kontor när du är färdig.
Där började deras resa. Emma blev anställd och Adrian hade charmat henne redan från dag ett. Otroligt nog var han intresserad av henne också. Jonas hade väl inte direkt samtyckt med deras romans från början, men Adrian övertalade honom att det skulle funka. Det gjorde det också, i tre år.

Bäst att avsluta detta fort nu. Morgonen därpå tog hon upp luren och slog numret till Tengren & Wikströms reklambyrå. Handen skakade medan hon slog numret.  
"Snälla, snälla, låt det inte vara Adrian som svarar" bönade hon i sitt huvud medan signalerna ljöd.
- Tengren & Wikström, svarade en röst på andra sidan luren. Emma andades ut, det var Jonas som svarade.
- Hej, det är Emma.
- Vart är du någonstans? Klockan är 10! Adrian är inte heller här, vad håller ni på med?
- Jag vill säga upp mig med omedelbar verkan, Emma visste inte hur hon skulle göra mer än att gå rakt på sak.
- Vad säger du? Emma, vad har hänt? Är det Adrian, har han gjort dig något? Tusen frågor. Emma hade räknat med att han skulle undra.
- Jag vill bara sluta, jag kommer inte till jobbet mer, du får prata med Adrian om resten. Jag är ledsen Jonas, tack för den här tiden.
- Vänt....
Emma la på. Hon orkade inte prata om det här mer. Jobbet, Jonas och Adrian var nu historia. Tårarna hotade att tränga fram igen.

Två veckor spenderade hon i sin lägenhet. Persiennerna var nerdragna. Kylen nästan tom och dammråttorna virvlade runt på golvet. Inget hade någon mening längre. Framför datorn spenderade hon den mesta vakna tiden. Hon plågade sig själv med att läsa forum om barn och lyckliga föräldrars bloggar. Hon avundades dom stolta mammorna med söta bebisar, deras senaste klädinköp till barnen i vackra klara färger, utflykterna till djurparker och fikaträffar med andra mammor. Hon ville vara en av dom. Mer än något annat, mer än livet. Hon kunde inte låta bli att drömma.För varje dag som gick var hon mer och mer en riktig mamma i sitt sinne. Hjärtat sprängde av kärlek till barnet som inte existerade, brösten började ömma och längtan efter doften av nybadad bebis blev för stark. Utan att tänka hade hon beställt en uppsättning babykläder i ministorlek, ett skötbord, en vagga, blöjor och en bröstpump. En plan hade börjat ta form i Emmas huvud.

Det tog bara några dagar för sakerna att anlända. Hemkörning direkt till dörren. Hon plockade upp allting. Smekte madrassen på den lilla vaggan och såg framför sig en liten dotter sovandes i den.
Kläderna vek hon prydligt och stoppade i översta lådan i hennes egen byrå. Skötbordet fick plats på toaletten och hade fack där blöjorna placerades. Nästa steg var pumpen. Hon satte den mot sitt ena bröst. Pumpade och pumpade. Inget hände.
-Jäkla skit grej! ropade hon ilsket ut i lägenheten.
"Skam den som ger sig" tänkte hon. Efter några dagars pumpande flertalet gånger kom dom första dropparna. Emmas glädje när hon såg dom var samma reaktion som en vanlig människa skulle ha vid en miljonvinst på lotto.

Det var en solig dag när Emma äntligen lämnade sin lägenhet. Våran hade anlänt till staden. Det syntes först och främs på folkmängden som hade ökat på gatorna. På deras kläder som var lättare än under vintermånaderna. Hon gick till affären och handlade mat för hela veckan, lämnade varorna i lägenheten och gick ut igen. Hon visste precis vart hon skulle. Det tog ungefär tjugo minuter att komma till parken. Där var en hel del människor där idag med sina barn i olika åldrar. De större ungarna gungade eller klättrade på parkens stora lekställning. Småttingar satt i sandlådan med spadar och grävde. Mammor och pappor satt på bänkar och tittade på. En del hade barnvagnar med mindre barn i som dom körde fram och tillbaka för att vagga sin lilla. Emma ställde sig lite vid sidan av och lutade sig mot ett träd. Hon studerade livet i parken då hon såg den. Bara några meter längre bort, i skuggan intill en stor rhododendron stod en vagn. Olivia stod det på den populära skylten som liknar en registreringsskylt på bilar.

Nu eller aldrig. Stunden hon väntat på och planerat både i drömmen och vaket tillstånd var här. Hon väntade för att se vem som kunde tänkas vara mamma till Olivia. En kvinna i 30 års åldern, blond med hästsvans tittade bort mot vagnen om och om igen. Det måste vara hon. "Kan hon inte sluta stirra hit hela tiden", tänkte Emma tjurigt. Då fick hon tur. En liten pojke i två årsåldern ramlade framstupa i sandlådan och fick sand i hela ansiktet. Den blonda mamman rusade fram för att hjälpa honom upp. Emma tog tillfället i akt. Med bestämmda steg gick hon mot vagnen. Lyfte bromsspaken på undersidan och började gå...