johannasalex

Så har jag fått tummen ur att skriva om dygnet som förändrade mitt liv för alltid. Natten då min son ville komma ut. Den värsta natten, men bästa morgonen i mitt liv om man ska se det från en sanningsenlig synpunkt.

Söndagen den 16 Augusti började som en vanlig (tungt gravid) dag. Jag gick upp, gick över till Emmelie på en kaffe och undrade om det inte skulle vara dags nån jävla gång. Jag var nu en hel vecka över tiden. När jag kom hem upptäckte jag att slemproppen börjat lossna. Äntligen något som händer! Jag hade inga som helst känningar av att någon förlossning skulle vara på gång under hela dagen. Det forsatte komma slempropps bitar då och då. Jag hade väl lite förvärkar som kändes när jag rörde mig mycket, men det var ju inget ovanligt. Men jag visste ändå att nu är det nära. Så jag spenderade dagen med att städa som en dåre. Så fort något blev stökigt, disk, damm vad som helst så var jag där och röjde. Fast besluten att här skulle vara fint om jag nu skulle åka in snart. Jag hade under någon månad haft problem med kramp i benet. Framåt kvällen denna söndag var det värre än någonsin. Jag kunde knappt gå. Aj, Aj, Aj, skrek jag flera gånger och var tvungen att förklara för Niclas att det bara var kramp och inget annat :) Så när första värken kom 22.25 på kvällen trodde han att det var kramp som vanligt. Jag stod i dörröppningen till datarummet, kände hur det värkte under magen och blundade. Nu gör det ont sa jag bara utan att förklara att det var en riktig värk. Jag gick och lade mig i sängen med en klocka. Värkarna kom med 10-15 minuters mellanrum. Minns inte hur länge det varade. Niclas förstod efter någon halvtimma att det var på riktigt. Han var framme med filmkameran och vi skrattade åt mina smärtor. Just då var dom roligt uthärdliga :) Vi fjantade och skrattade mellan värkarna. Tyvärr tog batteriet slut i filmkameran så den kom aldrig med till förlossningen.

Efter en och en halvtimma kom värkarna med 8-10 minuters mellanrum och började göra lite ondare. Min mamma hade två snabba förlossningar med mig och min bror, så jag tänkte att det var bäst att ringa BB. Damen som svarade sa "En och en halv timma? Jaha, ta två panodil och ett bad, här händer inget på länge", ganska så tyket  sa hon det med. Dålig stil när man talar till en förstföderska får jag säga. Jag gjorde i vilket fall som hon sa och det var väl rätt skönt att bada. Efter badet klädde jag på mig och slängde mig på sängen. Klockan var runt 1 på natten. Då gick vattnet. Det var faktiskt den häftigaste känslan jag vart med om. Det sa bara splatt och allt rann ut. Som tur var hade jag binda på mig. Jag ställde mig upp på golvet. NU satte Niclas igång :) Jag stod på en handduk medan vattnet sipprade. Niclas sprang runt som en yr höna, ringde sin mamma som skulle köra oss till Borås och till förlossningen för att tala om att vi tänkte åka in. Jag bytte kläder och gick lugnt omkring och samlade ihop det som skulle med. Lillemor kom efter en stund. Vi stod i dörröppningen och skrattade åt Niclas som verkligen var ett yrväder. Han sprang omkring och plockade ihop grejer till sig själv. Helt plötsligt mitt i allt skulle han duscha!!?? Haha, han var för rolig. Jodå, han skulle minsann tvätta sig, sätta på sig skjorta och parfym :) Stackars pojk helt vettskrämd :P

Vägen in till Borås var en plåga. Värkarna kom var 3-5:e minut och gjorde förbannat ont. Niclas mamma sjöng med till "Leende guldbruna ögon" och jag hade just då lust att strypa henne, men kunde inte ens genom smärtan med att be henne hålla klaffen :D. På förlossningen fick vi komma in i ett undersökningsrum där ctg-kurva sattes på. Klockan var nu 2 på natten. Värkarna kom var tredje minut. Jag hade fruktansvärt, HEMSKT ONT :) Min Barnmorska kom in och började tjata om att jag skulle bada. Hallå!? Bada, NU? var det enda jag kunde tänka. Jag kände på mig att det skulle inte hinnas med. Så det blev inget bad. Hon tittade på ctg kurvan och sa "Oj, det här verkar gå fort, du kan nog gå in i ett förlossningsrum nu". Jag fick en gåstol att långsamt ta mig till förlossningsrummet med. Där klädde jag av mig och kasta kläderna på Niclas som fick alla i huvudet :P. Jag la mig ner på sängen och barnmorskan satte ctg kurvan och kände sedan hur öppen jag var. Fullt öppen efter 4,5 timma från första värken. Så dom grejade till sängen med benstöd och gjorde sig beredda. Äntligen skulle jag få krysta. Jag skrek efter EDA, men det var tydligen försent. Så jag fick nöja mig med lustgas.

När jag väl fick krysta första gången var det som att himlen öppnade sig. Vilken underbar lättnande känsla. När man inte får trycka gör värkarna så ont att det är förvånansvärt att man inte bara svimmar av. Men när man får trycka för glatta livet och hjälpa till då gör det inte alls lika ont. Tyckte till och med att det var skönt i jämförelse med värkarna. Då tänkte jag, så underbart bara en liten stund kvar sen kommer den. Det var som att få nån lyckodrog i sig just då. Jag vände mig mot Niclas och frågade "Hur mår du älskling" och barnmorskan och undersköterskorna åhade och ojade så gullig jag var :P Men, lyckan varade inte länge. Jag tryckte och tryckte för allt jag var värd, men inget hände. Jag fick stå ut med smärtsamma värkar som inte gick att krysta på och det var ett rent helvete. Klockan gick. Allt jag visste var att det var en hårig bebis därinne. Varje gång jag krystade stirrade jag på barnmorskan, stödet man fick av henne var fantastiskt. Jag lyssnade hela tiden på hennes uppmuntrande kommentarer, det gav mig styrka att fortsätta. En läkare blandades in då tiden gick. Man kollade hjärtljuden på bebisen så att den mådde bra. Jag ville titta när jag krystade, jag ville se barnmorskan och fokusera på henne. Men det fick jag tydligen inte. Läkaren sa med tysk brytning "Schtäng öögonnen", tydligen tog jag i så att dom var på väg att ploppa ut. Haha, Niclas sa efteråt att jag såg ut som ett groteskt monster.

Jag fick pröva att byta ställning, Jag lade mig på sidan, men det gjorde ännu ondare så jag bara skrek att det går inte. Sen fick jag ställa mig på knäna och hänga över ryggstödet för att hjälpa bebisen neråt. Smärtan var enorm och allt var som en suddig dimma. Jag hängde där och jag tänkte bara på att ligga hemma i min säng, med bamse intill mig. Ja, jag tänkte på min hund och att jag ville vara med honom just då :) Jag minns knappt den sista timmen. Jag hade vanliga värkar och krystade om vartannat. Skällde ut undersköterskan för att hon tjatade om sin "jävla lustgas" hela tiden som jag inte tyckte hjälpte alls. Till slut hjälpte dom till genom att hänga sig på magen, gjorde ett klipp och helt plötsligt, 7,5 timma efter första värken, tre timmar efter första krysten, klockan 05.53 på måndag morgon den 17 Augusti, så var han ute. Min Älskade Alexander.
Jag kände...Ingenting. Jag var fortfarande så borta av smärtan och bedövad i sinnet att jag inte kunde tänka, inte känna. Han låg där framför mig och jag förstod det inte riktigt. Jag tog upp hans lilla hand och räknade fingrarna, sen kom jag på att jag inte visste vad "det" var. Jag tittade ner och sedan upp på Niclas. Vi fick en pojk. En pojke!

Han var jätte slemmig i halsen. Så dom körde ner slangar och sög ut det. Sen hade han högt blodsocker med och rosslade som bara den. Niclas fick gå iväg med honom till en läkare. Jag regerade inte ens. Hängde fortfarande inte alls med i verkligheten. Moderkakan skulle ut, en timma gick och den kom inte. Läkaren sa att hon skulle rucka på min livmoder och att det skulle göra ont. Jag började lipa och böna och be om att dom skulle söva ner mig. Jag stod inte ut med mer smärta. Men det ville hon inte. Jag fick lustgas och hon gjorde det hon sagt, men det var inte så farligt. Värre var det när jag skulle få bedövning för att sy ihop klippet. Det gjorde ont. Men sedan var jag också bedövad halva dagen, så det var ju skönt :) Medan en undersköterska sydde, kom Niclas tillbaka med lilleman. Han satt med honom i en stol och DÅ kom den där upplevelsen som alla pratar om. Jag var mamma, det där var min son, MIN. Tårarna rann och jag kan inte beskriva dom känslorna för honom som bara svämmade över. Jag var förälskad och kommer alltid att vara i min ljuvliga underbara son.

(Anledningen till att det tog mig tre timmar att trycka ut honom, var för att han låg upp och ned. Alltså huvudet kom ut först, men han tittade neråt istället för uppåt (eller är det tvärtom??) I vilket fall så var det fel håll. Därför hade det tagit sådan tid, vart så trögt och gjort extra extremt ont! Kroppen är designad för att barnet ska komma ut på ett visst sätt, när det inte gör det hamnar alla vinklar fel och det blir svårare att tränga igenom)